När Matteusskolan invigdes i början av förra seklet stod den pampiga tegelbyggnaden som en symbol för ett gigantiskt kunskapslyft. Också arbetarklassens fattiga barn skulle erbjudas ett grundläggande kunskapsutbud med hjälp av det pedagogisk material som på den tiden stod till buds. Alla medborgare skulle inte bara kunna läsa, skriva och räkna. Med färgglada planscher fick barnen ta del av en exotisk värld fylld av främmande folk, växter och djur. De fick delta i spännande experiment i fysik och kemi. De lärde sig slöjda i trä och att sy. De lärde sig laga mat. Under idrottslektionernade byggde de upp sin fysik. Också de fattigaste skulle åtminstone få ett rejält mål mat om dagen och skolan ville med bad och avlusning också försäkra sig om barnens grundläggande hygien.

Idag kanske vi småler åt den tidens material och metoder, men ambitionen har alltid varit densamma; att förbereda den uppväxande generationen inför ett liv som samhällsnyttiga medborgare. Metoderna förändras i takt med tidsandan och den tekniska utvecklingen. Vi har gått från aga till individuella utvecklingsplaner, från havregrynsgröt till kebabgryta och från OH-projektorer till trådlösa datorer och interaktiva skrivtavlor. Från färgglada planscher till streamad media, och inget vet vad som kommer härnäst.

Vissa företeelser förblir ändå konstanta. Pythagoras sats gäller än idag. Ett plus ett är två. Jorden snurrar fortfarande runt solen. Och så har vi traditionerna. Skolan har även som uppgift att föra traditionerna vidare. Det är en kulturbärande institution. Vi har årligen vårt Luciatåg. "Den blomstertid nu kommer" sjungs varje vår och Nobelfirande uppmärksammas. Därutöver har lokala traditioner utvecklats, återkommande händelser som bara gäller för Matteusskolan. En egen kultur som också förs vidare.

Världen förändras och skolan med den, men ambitionen är fortfarande densamma; att eleverna ska stå väl förberedda inför framtiden.